Sara Hosseni
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
>>>>>
Min upplevelse av:
Det IKFC:s tionde/elfte ungdomsprojektet
Vi blev ombedda att skriva lite kortfattat om vad som
hände innan, under och efter resan till Bremen, Bryssel, Haag &
Amsterdam, det IKFC:s tionde/elfte ungdomsprojektet sponsrad av bl.a.
folkpartiet. Jag hoppas att jag med hjälp av denna text kan ge en bra
överblick över vad som hände. Kunna ge dig som läsare en inblick på vad
som var bra/dåligt, vad man lärde sig, anledning till att jag åkte etc.
Jag minns det allra först mötet jätte tydligt. Jag
minns hur nervös jag var och hur jag fortfarande var osäker på om jag
skulle följa med.
På det mötet var de både ungdomar som funderade på
att åka och de som tidigare åkt, och det tycker jag var jätte bra för då
kunde de som redan varit på en liknande resa dela med sig av sina
uppleverser och erfarenheter. Det gjorde det också lättare att besluta
om man ville följa med eller inte. Man fick liksom en helt annan
synpunkt på det hela än den man fick t.ex. från ens lärare eller
förälder.
I början minglade vi runt och pratade med varandra.
En presentation gjordes även av tidigare resor. Sedan var det dags för
mat och dans! Vilket var ännu ett sätt för ungdomarna att lära känna
varandra. Detta var också en möjlighet för föräldrarana att bli bättre
informerade och mer insatta om resan.
Det var ett antal fler möten efter det. Där fick man
ytterligare information och man fick möjlighet att träffa alla
inblandade igen mer personligt.
Under resans gång var jag personligen ännu mer
nervös. Det tror jag alla var. Man kanske inte kände alla, man visste
inte vilka förväntningar man skulle ha på resan, för vissa var det
kanske också första gången det var borta hemifrån under en sådan lång
period osv. Allt var väldigt nytt med andra ord. Det var en speciell
resa på många sätt. Den blev liksom personlig. Det var mer än en vanlig
enkel studieresa. Mycket mer.
Det jag nog försöker säga är att man lärde sig mycket
om sig själv också. Vad man inte klarar av och vad man klarar av. Man
fick stå på egna ben.
Det jag vill understryka lite mer var den känsla av
gemenskap man kände. Känslan att höra ihop med sina egna, sina landsmän.
Det var extra spännande och kul att alla var iranier. Man kände sig som
en enda stor familj.
Nu i efter hand, när resan är gjord och jag är hemma
är jag glad att jag åkte med. Dem erfarenheter jag fick och alla saker
jag lärde mig, både om mig själv, om platserna vi var på, om
EU-parlamentets och
Internationella domstolens
arbete i världen, om andra kulturer och om folk, är ovärderlig.
Jag har fått minnen för livet. Mitt råd till andra
ungdomar är att göra en sådan här resa. Man behöver inte just åka på en
studieresa men att göra någon liknande resa tjänar man bara på i
längden. Det är ett stort och viktigt steg mot självständighet, att
klara sig själv och en sådan resa är ett jätte bra test. Både för dig
själv och personer i din omgivning.
Nu, efter resan, har dem flesta ungdomarna
fortfarande kontakt med varandra. Detta är ett mål som projektet
strävar efter, inte bara ökad kunskap till ungdomar men också att fler
vänskapsband bildas. Jag vill tro att jag har fått vänner för livet, men
jag antar att det är något tiden får utvisa.
Nu när jag läser min text inser jag att jag inte
skrivit så värst mycket om vad jag lärde mig utan mer om vad jag
kände genom allting. Detta är bara en sida av resan och från endast
en synpunkt. Jag tror att alla texter, från alla ungdomar kommer
komplettera varandra.
Jag hoppas att jag gett en åtminstone hyfsad vettig
bild av resan med min text.
Jag vill passa på att tacka föreningen (IKFC) och
alla lärare, sponsorer, föräldrar och ungdomar som gjort resan möjlig.
Jag kan inte i ord beskriva hur mycket jag uppskattar den. Det var
verkligen härligt och jag kommer absolut vilja göra det igen om jag får
chansen.
// Sara Hosseini,
Skälltorpsskolan,
2013-05-26
